ijlh

de är inte värt att vårt förhållande ska splittras för att du har en känsla av att jag inte vill ha de här barnet!

att du ens har en sån känsla förvånar mig något fruktansvärt!

jag går igenom helvetet för våran skull, för att vi ska få en familj och ett fint barn, ett riktigt jävla helvete!

jag fattar inte hur dum man får bli att du ens säger de till mig.

hade ja inte velat ha de här barnet hade ja gjort abort för läääänge sen!

nu har ja genomlidit 3 månader, missat skolan, missat jobbet, missat mina vänner, och du tror inte ja vill behålla?!

va tänker du med? "knack, knack finns det någon där inne" just nu tror ja din hjärna är helt borta, mer än va min är och min blir de pga mediciner, va är din ursäkt?

13 dagar kvar tills de är meningen att du ska komma hem (förlåt 12 dagar om man räknar som sjömän)

jag såg verkligen fram emot att få ha dig hemma en hel månad för mig själv, varför ska du förstöra de genom att säga nått sånt. går jag inte igenom tillräckligt eller?

jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag älskar vår ligga krabat som ligger där inne och väntar på att få komma ut, räcker inte de för att du ska tro på mig? va mer ska jag behöva göra?